Om integritet

den 3 december 2011 13:41 av Pär Abrahamsson

Linköpings Kommun har infört regler som begränsar rätten att fotografera luciatåg på förskolor med tveksamma juridiska argument där man blandar själva fotograferandet med rättigheter och skyldigheter vid publicering (t ex på Facebook). Men det är också anmärkningsvärt att samhällets beslutsfattare å ena sidan sätter upp allt fler övervakningskameror (t ex runt skolor i Linköping) samtidigt som man förvägrar föräldrar att föreviga helt normala familjeminnen.

Den här politiska klåfingrigheten är faktiskt inte rimlig. Å ena sidan tar sig den politiska sfären allt större rättigheter att övervaka medborgarna, med t ex kameror, övervakning och lagring av datatrafik samt positioneringsövervakning.

När sådana beslut fattas så heter det alltid att det allmänna intresset överväger enskildas rätt till integritet, anonymitet och rätten att få vara ifred. Å andra sidan så begränsas rättigheterna att fotografera på BB, luciatåg på dagis osv.

En mycket oroande utveckling.

Därför funkar sociala medier i #SNgate

den 24 mars 2011 14:00 av Pär Abrahamsson

Kring min lokaltidning, Södermanlands Nyheter, och Landstinget i Södermanlands Län pågår just en diskussion som startat i felaktigt beslutade politikerarvoden och som på senare tid även inkluderar pseudodiskussioner kring Södermlanlands Nyheters rapportering av arvodeshanteringen. Landstingets ledning har anlitat PR-konsulten Paul Ronge för råd och dåd. På Twitter är skådespelet tagat #SNgate.

Uppenbart är att dagens ledande landstingspolitiker inte är de som är upphovet till den felaktiga arvodeshanteringen. De har ärvt problemet från tidigare ledningar (som genom åren kommit från alla möjliga partier), de har låtit utreda problemet och har sedan fattat beslut som innebär att de tidigare felaktigt utbetalda arvodena retroaktivt anses korrekta. Man kan såklart ha synpunkter på om det var rätt eller fel att retroaktivt godkänna arvodes-schabblet och det beslutet är överklagat om jag är rätt informerad men att jaga dagens politiker för problem som de ärvt känns inte schysst och här tycker jag, som läst det mesta om denna ”skandal”, att Södermanlands Nyheter brustit i sitt informationsuppdrag.

Södermanlands Nyheter har inte lyckats göra det tydligt att dagens landstingsledning inte var de som skapade härvan och det är väl till och med så att de som skapat problemet verkar ha klarat sig väldigt enkelt undan. Tvärt om så vill jag påstå att Södermanlands Nyheter via rubriksättning, ordval och andra berättarmässiga tricks får det att framstå som att dagens landstingsledning ligger bakom den felaktiga arvodeshanteringen. Just nu sitter vi med ett omfattande allmänt förakt mot ”landstingspolitiker” i allmänhet som även smittar av sig på landstingets lika oskyldiga tjänstemän. Missnöjet syns bland annat i form av veckovisa demonstrationer i Nyköping, i form av mängder med insändare, i snack på gator och runt på om på internet.

I rådande läge har Landstinget gått till motoffensiv i både traditionella media, i bloggar, på Twitter och man har till exempel lyckats intressera journalistikens branschmedier för Södermanlands Nyheters rapportering.

Inte minst bloggandet får väl anses framgångsrikt och jag tror att det finns en viktig orsak till det, nämligen att där får skribenten tala till punkt, vilket är nästan helt omöjligt i dagens i övrigt snuttifierade medielandskap. Att försöka förklara ett mångårigt arvodeshanteringsproblem på femton sekunder i lokal-teve, i korta citat i lokalmedia eller ens i en längre debattartikel låter sig helt enkelt inte göras. På privata, politiska och professionella bloggar finns dock möjligheten att bre ut sig, att förklara vad som verkligen hänt, vilka åtgärder man vidtagit, varför man gjort som man gjort och var man står idag.

Det finns gott om grejor i ”arvodesskandalen” som jag personligen tycker är märkliga men det kan rimligen inte dagens topp-politiker i Landstinget belastas för på ett sätt där de fysiskt utsätts för trakasserier och hot och om inte Södermanlands Nyheter vill föra ut berättelsen om vilka som egentligen gjort fel så gör Landstingets politiker och tjänstemän rätt som använder sociala medier för att föra fram sitt budskap direkt till den som vill lyssna.

Blir sociala medier landsortstidningarnas död?

den 13 mars 2011 20:13 av Pär Abrahamsson

Sveriges dagstidningslandskap är tudelat. Dels har vi ett antal rikstäckande dagstidningar som rapporterar om riksangelägenheter och händelser i de större städerna och sedan har vi ett stort antal lokala tidningar vars redaktionella resurser i huvudsak används till lokal rapportering, till exempel om bortsprungna katter, trasiga hissar och inte minst lokal politik. Dessa tidningar har ofta monopol på den lokalpolitiska granskningen och tidningarna och lokalpolitikerna och deras topptjänstemän lever i ett slags symbios där alla känner alla och båda sidor är väl medvetna om att de behöver varandra. Tidningen behöver tillträde till politikerna och deras tjänstemån både via formella och informella vägar och både för att granska, underhålla och upplysa. Och politikerna behöver tillträde till de läsare som tidningen representerar. Men det här kan vara på väg att förändras helt.

På kort tid har två landsortstidningar i Södermanland hamnat i sociala medier-relaterat fokus. Först var det Katrineholmskurien som tjabbades med Katrineholms kommunchef Mattias Jansson om bloggande, offentlighetsprincipen och Katrineholmskurirens behov av att kunna ”äga” sina frågeställningar innan publicering och där Mattias använder sin blogg och twitter bland annat till att förekomma media.

Nästa tidning till rakning är Södermanlands Nyheter. Tidningen (som är min lokaltidning) bevakar Nyköping, Gnesta och Trosa kommuner och har under en tid hårdgranskat styrningen av Södermanlands Läns Landsting, speciellt med fokus på politikerarvoden. Landstinget i Södermanland har nu anlitat PR-konsulten Paul Ronge och har i samband med det uppgett att de upplever att de har svårt att komma ut med sitt budskap. Södermanlands Nyheter utgör tydligen ett effektivt filter och politikernas versioner tillåts inte alltid nå läsarna. Ett av de råd som Ronge uppenbart lämnat är att använda sociala medier och på så sätt skaffar sig landstingets politiker och högsta tjänstemän egna, direkta kommunikationskanaler med landstingets invånare.

Det här måste vara en utveckling som skrämmer landsortstidningarna rejält, för om de inte kan behålla greppet om lokalpolitiken, vad återstår då? Om lokalpolitiker och högre tjänstemän har andra, effektivare vägar att nå sina invånare och väljare och om väljare och invånare har snabbare, smartare och ofiltrerade sätt att nå sina politiker så kommer lokaltidningarna snabbt att reduceras till att enbart rapportera om nyfödda bebisar, borttappade katter och trasiga hissar och det tror jag är döden för tidningarna.

Apple gräver sin grav

den 17 februari 2011 12:58 av Pär Abrahamsson

Apple införde häromdagen en prenumerationsmodell i sin butik för appar till bland annat iPhone och iPad. Men de inför också ett tvång på den som tillgängliggör prenumerationsdrivna appar så att dessa måste tillåta prenumerationsförsäljning via AppStore och Apple vill då behålla 30% av intäkten. Här gräver Apple sin grav. Arvodet avser i praktiken en betalningsförmedling och normalt arvode för det är runt ett par procent av det sålda värdet, Apple vill alltså ha 30%, dvs sådär 10-15 gånger mer än andra betalningsförmedlare.

Tjänsteleverantörer som drabbas av detta är t ex Spotify men också olika former av media som säljer prenumerationer av olika slag.

Apple går för långt här, 30% för betalningsförmedling är en orimlig prisnivå och det torde överstiga den marginal som många tjänsteleverantörer över huvud taget har att röra sig med. Kombinationen av att man måste gå via Apple för att distribuera sina appar, kombinerat med kravet på att även försäljningen måste gå via Apple skapar allt större tydlighet i skillnaden mot Androidplattformens öppenhet.

Dessutom gissar jag att det här kan leda till ett artist-uppror. Om artisterna får ut mindre pengar via Spotify än vad en gatumusikant tjänar samtidigt som mellanhänder som Apple, Spotify och skivbolag fortsätter att tjäna pengar så finns det ju ingen anledning längre att tillgänggöra musiken via betalmodeller, om de ger bort musiken så tjänar de ju ändå bara nämnvärt mindre och slutresultatet blir att varken Apple, Spotify eller inte längre har sina intäkter kvar.

Försöker upphovsmännen använda kassettersättningen för att få betalt för piratkopiering?

den 5 januari 2011 12:42 av Pär Abrahamsson

Då och då hamnar jag i diskussioner om privatkopieringsavgiften till upphovsmän, alltså det som populärt kallas för ”kassettersättning”. Min personliga grunduppfattning är väl att rättighetsinnehavarna gott skulle kunna inkludera priset för privatkopiering i sina grundlicenser istället för att välja den omväg som man valt nu där tillverkare och importörer ska betala avgifter för CD-skivor mm och där de som sedan använder media på ett annat sätt ska begära undantag. Det verkar vara ett väldigt byråkratiskt sätt att debitera för något som borde gå att lösa med några få kronor i extraersättning i grundlicensen. Men fram till nu har det väl ändå varit en idé som på något vis gått att försvara.

Nu finns det dock nya beslut på att avgiftsbelägga externa hårddiskar och på det sätt man gör det så blir det verkligen helt fel. Om man sätter sig in i bakgrunden till reglerna kring privatkopieringsavgift så ser man att lagstiftaren är väldigt tydlig med att avgiften bara ska tas ut för legalt kopierat material, alltså för sådant där konsumenten vill göra en extra kopia för privat bruk av något som redan inhandlats. Det handlar alltså inte om någon allmän ersättning för piratkopiering.

Men med de nya reglerna passerar rättighetsinnehavarna denna gräns. Man vill ta betalt för hårddiskar som rymmer upp till och över 250 Gb och det blir absurt helt enkelt därför att väldigt få torde ha 250 Gb legalt licensierad musik (för att ta ett exempel).

Ett litet räkneexempel:

En låt i MP3-format med normal komprimering tar runt 5 Mb lagringsutrymme. Det innebär att en hårddisk på 250 Gb bör rymma runt 50 000 låtar. Om man köper de låtarna på album med 14 låtar på varje album (vilket torde vara det vanligaste sättet att skaffa sig en legal licens att sedan göra privatkopior av) så blir det 3571 album. Om snittpriset på ett album är säg 170 kr så har alltså skivsamlingen som ligger till grund för legal privatkopiering kostat drygt 600 000 kr och tja, det är ju där det blir orimligt. Väldigt få torde ha en legal musiksamling till det värdet.

Sedan kan den här kalkylen se annorlunda ut om man fyller sina media med filmer istället för med musik och man kan föra resonemang om var debiteringstaken ska ligga och vilken nedtrappning av ersättningen som ska ske ju större lagringsutrymmet blir men hur man än räknar så tycker jag att de nya avgifterna är helt orimliga eftersom de verkar inkludera ersättning för illegal kopiering, något som Riksdagen aldrig tänkt sig.

Om man över huvud taget ska kunna försvara idén om privatkopieringsersättning så borde taket sättas på ett sätt så att det motsvarar snittkonsumentens behov av lagringsutrymme för legal kopiering.   

Hänger ditt publiceringsverktyg med?

den 27 december 2010 22:55 av Pär Abrahamsson

Jag fick äntligen lite tid idag att läsa Jajjas SEO-test av CMS-verktyg som publicerades några dagar innan jul. Som alltid är testet intressant och en sak som blir väldigt uppenbart nu när testet publicerats ett antal år är att CMS-verktygens SEO-egenskaper är färskvara. Vissa av de system som klarar sig riktigt bra i årets test har presterat sämre i tidigare tester. Det är en naturlig följd av att sökmotoroptimering hela tiden är en jakt mot rörligt mål där dagens sanningar är förlegade om ett eller två år.

Av det här drar jag tre slutsatser:

1. Skräddarsydda publiceringsverktyg blir en allt sämre idé. Det finns inga möjligheter för de kunder som låter skräddarsy ett system för allmän webbpublicering att hänga med i utvecklingen. Förvaltningskostnaderna för att hålla ett skräddarsytt system aktuellt blir helt enkelt för höga.
   
   
2. Den som ska bygga en ny webbplats bör säkerställa att man väljer ett publiceringsverktyg som lever. Döende system där uppdateringarna kommer allt glesare innebär ett rejält problem. Det handlar inte längre bara om att information är instängd i systemet utan också om att sajten successivt får allt sämre synlighet i sökmotorerna.
   
   
3. Sajten måste underhållas. I vissa system, t ex Dynamicweb som är ett av de system som vi jobbar med, installeras nya versioner automatiskt men i de flesta system måste någon installera uppdateringar manuellt. Oavsett vilket så är det viktigt med regelbundet underhåll under huven på sajten så att den alltid drar nytta av moderna SEO-tekniker. Alltså, se till att teckna uppgraderingsavtal eller motsvarande för det CMS du använder och säkerställ att uppdateringar också installeras så att ni drar nytta av ert verktygs fulla potential.

Det finns ett problem med testet, nämligen att några av de absolut vanligaste systemen i Sverige inte finns med. Såväl Joomla! (som är Sveriges näst vanligaste öppen-källkodssystem), Umbraco (ett annat vanligt öppen-källkodssystem) och de kommersiella systemen EPiServer och SiteVision saknas. EPiServer och SiteVision är nummer ett och nummer två bland publiceringsverktyg i offentlig sektor och denna sektor lämnas nu alltså utan vägledning kring SEO-egenskaperna för sina system och det är lite synd.